Ensamheten

När ensamheten är som värst. Fredag- och lördagkvällar när tösabiten sover sött och jag sitter ensam, alles alena. Då kommer klumpen. Tårarna. Bitterheten. Ensamheten. Den jävla ensamheten. Då känns livet sämst och jag vill bara gå och lägga mig för att inte tänka på hur roligt alla andra har som antigen sitter och myser med sin sambo och familj, eller så svänger singelpinglorna sina lurviga och träffar massa härliga människor. Nej, jag är inte bitter, jag är bara så jävla less på det här. SÅ är det. Pronto.


Nej, jag har det inte värst, det vet jag. Jag har en underbar dotter. Helt underbar. Men jag är mer än bara mamma. Jag behöver vara mer. Jag behöver vuxet umgänge liksom. Nära.