Ensam en lördagskväll kommer många tankar. Tankar på allt och inget. Stora ting. Världsliga saker. Är jag naiv eller dum? Jag vet inte längre vad jag ska tro om vissa saker. Jag vill bara reda upp allt. Helst komma fram till att ingenting är sant. Men jag vågar inte tänka, vågar inte tro eller ens börja bearbeta. Jag borde ha gjort det för länge sedan. Både jag och T blev nästan påtvingad psykologhjälp, men nej. Jag ville inte. Jag orkade inte, jag kände mig stark och ville inte att T skulle bli uppriven igen. Kvällar som denna kommer saker och ting ikapp. Inne i djupet är det inte helt. Tårarna sprutar, jag känner mig lurad, lurad av mig själv.. Allt känns overkligt. Overkligt i vår värld. Hur känns det inne i hjärtat på mitt älskade barn? Jag ville bara henne det bästa, det blev så fel. Jag vet att jag inte har någon skuld i detta, men jag ångrar och hatar mig själv att jag släppte iväg henne den där gången. Jag visste inte... Älskade barn! Jag ska krama dig hårt och vara dig nära hela livet. Ingen ska få skada dig igen. Ingen....
Ett inbrott
Ett inbrott har förövats
i en människa
Förövaren, som är en
yngre medelålders man
tog sig in genom hjärtat,
som barnet inte lärt sig låsa.
När tjuven i sitt själviska letande
efter kärlek och lycka
tanklöst tog för sig, gick han
lös på inredningen.
Diverse oersättliga föremål
solkades ner och slogs sönder.
Hjärtat lämnades
i ett bedrövligt skick.
Reparationerna
kan inte komma igång
förrän tidigast om ett halvår
och beräknas kosta
en barndom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar